Du kan ha den i handen...

Frälsarkransen är den moderna pilgrimens redskap på den svåraste av alla resor – den som går inåt.Det är ett redskap som hjälper till att fokusera den andliga längtan under bön och meditation. Martin Lönnebo heter mannen som skapat ett sätt att komma närmare bönen. Det är ett helt underbart och kreativt sätt att inte krångla till det.
Frälsarkransen har 18 pärlor och de handlar om livet, plats för vänskap, ensamhet och kärlek, glädje och sorg, framtid och hopp, tro och tvivel och Gud. Det är ett radband som du kan bära, bara att bära det är en sorts bön men du kan också snudda vid de olika pärlorna efter dess tema.

Du kan ha den i handen och för varje pärla som vi går igenom kan man hålla på resp pärla…

Jag har radbandet i fickan.

Varje gång jag stoppar ner handen

i den påminns jag om den Stora Närvaron.

Du är ljus och jag är Din.

Den som har Gud kan

ingenting sakna...

”Hitta en plats där du får vara dig själv om möjligt kan du vara utomhus skog,

fjäll  park, sjö/hav eller trädgård eller en plats där du trivs och får vara fred på.”

Gudspärlan den gyllene pärlan om Gud 
som skapar,befriar och ger liv.


Den här pärlan kom också till mig som en självklar bild. 
Så har det varit under den här tiden När jag har målat har jag princip satt penseln på duken och sen så har det blivit till.

 ’I Gudspärlan’ säger Martin Lönnebo, ’lägger jag in min egen livsberättelse. 
Samtidigt är den en helig närvaro. Jag och Gud och tystnaden, det är där det börjar. Den stora guldfärgade pärlan vill ta dig till en plats som finns inom dig. Jag gjorde guldpärlan lite större än de andra, för Gud är mycket större än vi kan förklara och förstå. Bladen står för livet som jag står i just nu.Det måste få gro och växa genom att låta Gud få veta. Guds rike är inom mig och Gud vill mitt bästa.   Att få vara närvarande och samtidigt totalt fri att tro. Gud tvingar mig inte. Utan det är en längtan som vill. En sak som jag har fått upp ögonen är att vi gör Gud så fyrkantig, så liten. Vi kan inte prata om Gud utan att han är med. Min egen berättelse möter Guds berättelse, jag känner en sådan ödmjukhet inför det. Det gäller att få erövra sin egen berättelse och hitta sina drivkrafter för att komma vidare. Vad finns det för yttre krafter som för mig vidare? Gud visar mig det tror jag. När vi är mogna kan vi ta emot. Och Gud vet precis när vi är mottagliga. Gud ger oss det vi behöver för att kunna leva. 

Det är många frågor som föds under här perioden bl.a. hur många andra Gudsbilder bär jag med mig?  Vilka vill jag behålla? Gudsbilder som jag får från andra, vad gör det med mig som människa? Vad sätter de för spår? Vem har rätt att formulera tankar om Gud. 

Jag tror att varje människa har en personlig väg att vandra, det gäller hur man tacklar hindren - hur skall jag förhålla mig till dem. Vi kan lösa det på olika sätt, vilket är mitt sätt? De här tankarna känner jag att jag ställer mig lättare nu och vågar tänka bredare. Allt är inte svart eller vitt.”Vi kan inte prata om Gud utan att han är med”. Jag upplever själv ” att jag är duktig på att lyssna in nyanser”. Det som jag har fastnat för under den här tiden är att man kan inte lägga sin väg hos någon annan, alla måste gå sin egen väg dessutom ser de väldigt olika ut. Det har blivit en stark förnimmelse för mig att människan är ett mysterium. Gud känner oss till fullo. Jag ser på honom och han ser på mig. 
Jag kan sluta mina ögon och erfara hur Gud ser på mig just nu. ”Du är Guds ögonsten”. 
Vi är så stora inuti, det är något vi inte kan förstå fullt ut.

Ett citat som jag försöker leva efter och återvänder ofta till är: 

”Vi behöver öva oss att se Kristus i varje kvinna, man och barn som kommer i vår väg, att känna igen Guds tilltal i allt som livet för oss i vår väg.”

”Du är den du är men du är inte bara det. Du är den du är men du är ännu inte den som du skall bli. Jag skall vara med dig.”